Debian-installation (2022)

Skickad

Texten uppdateras

Debian är en av de äldsta linux-distrona som finns. Det har funnits sedan 1993.
Debian-familjen; Debian och distros som bygger på Debian, som Ubuntu, Linux Mint, Pop_OS och MX Linux för att nämna några – är den största linux-familjen.
Varför är Debian/Ubuntu-familjen störst?
Dels för att Debian är extremt stabilt, vilket i sin tur beror på att man testar nya program i flera månader eller år innan de blir en del av Debian.
Dels för att Debian upplevs som krångligt; Ubuntu skapades för att vara lättare än Debian och Linux Mint skapades för att vara lättare än Ubuntu (förenklat).
Vad är det som är krångligt? Hårdvarustödet!
Eftersom Debian är så föriktigt med nya program kan det ta flera år innan de har stöd för ny hårdvara. Jag skulle inte köra Debian på en dator som bara är två år gammal, om inte tillverkaren säger att den har stöd för Debian.
Sedan är Debian kända för att bara stödja öppen källkod. Det betyder att viss hårdvara aldrig kommer att stödjas av Debian, för tillverkarna av hårdvaran släpper inte källkoden. Detta brukar gälla grafikkort, wifikort, nätverkskort samt pekplattor/styrplattor på bärbara datorer.
Med det sagt: fungerar allt i Debian så är det en fantastisk distro – men vägen dit kan vara lång.
Ett första steg mot en fungerande Debiandator är att välja rätt iso. Även om vanliga Debian inte har stöd för proprietär hårdvara (där källkoden inte är öppen) betyder det inte att det saknas stöd. Det är bara det att Debian har gömt stödet, för de vill inte att man ska använda det.
Först: ta reda på vad senaste Debianversionen heter, det är bara att googla “Debian Releases”.
2021 släpptes Debian 11 Bullseye och 2023 kommer antagligen Debian 12 Bookworm att släppas.
Sedan får man googla efter non free firmware, i mitt fall: “debian 11 bullseye non free firmware iso”.
Om du VET att det går att installera vanliga Debian behöver du inte nonfree firmware, men då har du antagligen redan installerat Debian och behöver inte den här guiden.
Debian finns även i flera “steg”: experimental, unstable, testing och stable. Laddar man ner senaste versionen får man Debian 11 Bullseye. Ändrar man till Debian 12 Bookworm får man det som kallas testing, fortsätter man med Bookworm kommer den förr eller senare bli stable och en ny testing-version släpps.
Debian unstable är lite annorlunda; den heter Sid, har alltid hetat Sid och kommer alltid heta Sid. Den kommer alltså inte bli testing eller stable, utan fortsätta vara Unstable för evigt. Det är vad man kallar för rolling release, som Arch Linux, Open SuSE Tumbleweed och Fedora Rawhide.
Fördelen med en rolling release är att man inte behöver uppgradera systemet en gång i halvåret och man får de senaste programmen månader eller år innan de stabila linux-versionerna.
Nackdelen är att man bör uppdatera systemet minst en gång i veckan för det kommer hela tidan nya uppdateringar och systemet är inte stabilt – det betyder inte att det kraschar hela tiden, men det kan krascha och då bör man ha backup på allt viktigt i datorn.
Det är viktigt att förstå att det spelar ingen roll som man installerar en stable release eller rolling release: uppdaterar man inte systemet på ett halvår måste man antagligen installera om Linux om man vill uppdatera.
En annan viktig sak är att det jag skriver här fungerar för mig, men inte nödvändigtvis för dig.
Och jag installerar Xfce istället för GNOME, för det här är en gammal dator. Vill ni veta hur man gör med GNOME, se mitt inlägg om Nobara Project.

Först: tanka ner senaste versionen av Debian med hårdvarustöd.
Jag hittade: https://cdimage.debian.org/images/unofficial/non-free/images-including-firmware/
Klicka på nonfree-länken. Där får man välja mellan AMD64 och i386. Man kan tro att det har att göra med om man har en AMD- eller Intel-processor, det är fel. AMD släppte 64-bitars processorer före Intel, därför kallas 64-bitars för AMD-arkitektur, medan 32-bitars kallas för i386-arkitektur.
Du ska antagligen ha AMD64 om du inte har en väääldigt gammal dator med 32-bitars processor.
Efter Debianinstallationen kan man installera något som heter AMD Microcode eller Intel Microcode – det är program specifikt för Intel eller AMD.

Efter nedladdningen av en iso bör man kontrollera att den inte är skadad, för det behöver man iso:ns md5 eller sha256. Tyvärr har inte alla iso:r detta, men hittar du en lång sträng text som bara ser ut som skräptecken kan du “hasha” den nedladdade iso:n.
När man hashar en fil eller text skapas en lång textsträng och ändrar man så mycket som en enda liten bokstav i filen eller texten får man en helt annan textsträng. På detta sätt är det lätt att se om en iso är skadad eller ej.
Eller så lever man farligt och förutsätter att inget gick fel under nedladdningen. :)

Nästa steg är att bränna iso:n. En iso-fil är råfilen som används för att skapa en CD- eller DVD-skiva, men man kan även bränna till ett USB-minne.
Jag rekommenderar ett USB-minne mellan 8 GB – 32 GB. Under 8 GB är för lite då windows-iso:n idag är över 6 GB stor (Linux-iso är vanligtvis 2-3 GB, så man kan klara sig med en 4 GB USB). Över 32 GB är dels overkill, dels kan det ställa till problem då det vanliga filsystem-formatet FAT32 inte stödjer USB-minnen större än 32 GB, eller filer större än 4 GB.
Jag rekommenderar programmet Balena Etcher, för det ser precis likadant ut i Windows, MacOS och Linux och det har bara 3 knappar:
Knapp ett: välj vilken iso-fil som ska brännas.
Knapp två: välj vilken disk (USB-minne) man ska bränna på.
Knapp tre: börja skapa en bootbar USB!
Ett problem är att efter man skapat en Linux-USB kan Windows inte läsa USB:n. Vill man använda minnet i Windows igen måste man antingen formatera om det till FAT32 i Linux, eller med windowsprogrammet Rufus.

Nästa steg är at ta reda på hur man bootar datorn från en USB.
Det brukar vara F12 för att komma åt boot-menyn, alternativt F2 för att gå in i BIOS och ändra boot order så datorn bootar från USB före hårddisk.
Man kan också bli tvungen att stänga av Secure Boot i BIOS, men Debian stödjer Secure Boot sedan flera år tillbaka.

Börja installationen: stoppa i USB-minnet i datorn, starta datorn, tryck rätt knapp för att komma åt boot-menyn, välj USB:n och börja installtionen.
Tänk på att USB:n är långsam och det kan ta ett par minuter att komma in i installationsprogrammet.

Jag valde grafisk installation (då har man stöd för mus).
Först väljer man språk (jag valde engelska, du kan välja svenska).
Sedan väljer man plats (om man valde Engelsa kommer installationsprogrammet förutsätta att man är i USA, välj Other, Europe, Sweden).
Väljer man engelska som språk, men svenska som plats måste man ändå välja en engelsk teckenuppsättning.
Sedan väljer man svenskt tangentbord så man får åäö.
Sedan väljer man nätverksanslutning, t.ex. WiFi. Ha eventuellt WiFi-lösenord tillgängligt.
Sedan väljer man Hostname, vad datorn kommer heta på nätverket. Jag brukar använda datormärke, som Lenovo, eller linuxdistro, som Debian. Det är lätt att ändra hostname efter installationen.
Sedan väljer man domän, som .se, .com, .nu, .net. Ska det inte bli en webserver kan du hitta på vad som helst, t.ex. .nisse. Exempel på namn man kan använda är .test, .example, .invalid då dessa är reserverade för just test. Använd INTE .localhost, då datorn redan använder det.
Sedan skapar man ett root-lösenord. Detta är administratörskontot i Linux och behövs i början innan man kan börja använda sitt eget användarkonto.
Sedan skapar man ett användarkonto. Välj samma lösenord för användarkontot och root-kontot. När man är färdig inaktiverar man ändå root-kontot.
Sedan partitionerar man hårddisken. Välj om möjligt att installera på hela hårddisken. Om man vill behålla något på hårddisken måste man välja manuell.
Väljer manuell måste man antagligen välja att krympa någon partition där t.ex. NTFS Windows ligger. Tänk på att inte krympa en partition mer än vad som finns ledigt på partitionen. Du bör ha minst 20 GB ledigt för Linux-installationen. Välj en ny partition på det ledig utrymmet, välj filformatet Ext4, välj att den ska mountas/monteras som /. Tänk på att inga ändringar görs på disken förrän du väljer att gå vidare.
Jag avråder nybörjare att börja med dualboot, d.v.s. både windows och linux på samma dator, även om det brukar gå bra är det lätt att göra fel om man inte partitionerat hårddiskar förr och man förlorar data. Ta backup på allt du vill ha kvar innan du installerar dualboot.
Det är lite paradoxalt att det är nybörjare som helst vill ha dualboot med windows/linux som inte bör installera dualboot, eftersom saker kan gå fel innan man lär sig hur man ska göra.

När installationen är färdig får man välja en mirror/spegel varifrån uppdateringar laddas ner. Jag brukar välja UMU eller LTH i Sverige. UMU är Umeå Universitet och LTH är Linköpings Tekniska Högskola. Min erfarenhet är att universitet och högskolor brukar vara mycket snabba.
Du behöver antagligen inte välja proxy (och behöver du det så vet du redan om det).

Datorn är omstartad, USB:n borttagen och du loggar in som dig själv (nedan kallad användare).

Öppna terminalen med ctrl+alt+T
Skriv whoami
Datorn ska svara med användare.
skriv su
skriv rootlösenordet
Promten ska nu ändras och sluta med # istället för $.
Testa skriv whoami

Börja med att uppdatera datorn
apt update
apt upgrade
Skriv man sudo
Om du får upp en textsida om kommandot sudo trycker du q, om sudo saknas skriver du apt install sudo.
Starta sedan om (normalt behöver man inte starta om efter uppdatering, men första uppdateringen är stor och kan uppdatera kernel, så det är säkrast att starta om).

Öppna terminalen och använd su.
Skriv groups
Skriv groups användare
Skriv /sbin/usermod -aG sudo användare
Normalt ska man inte behöva ange sökvägen /sbin, men det här är första gången innan allt är konfigurerat.
Skriv groups användare och se om sudo lagts till.
Skriv exit och logga ut ur Linux (du behöver inte starta om, bara logga ut och in igen som användare).
Öppna terminalen och skriv groups och se att sudo finns med.
Skriv sudo apt update
Om allt fungerar frågar datorn efter ditt lösenord och uppdaterar (vilket borde gå snabbt då du just uppdaterat).
Skriv sudo passwd —lock root
Nu kan man inte logga in som root och enda sättet att göra ändringar i systemet är att använda sudo.

Uppgradera systemet till Unstable
OBS! Du gör detta på egen risk.
(är man lite feg kan man ändra till testing istället för unstable, den är lite stabilare)
Öppna terminalen och skriv
sudo nano /etc/apt/sources.list
Där bör det finnas ett antal rader där det står bullseye main (du kan strunta i rader som börjar med #).
Lägg till contrib non-free efter main på alla rader, så:
bullseye main
blir:
bullseye main contrib non-free
ändra bullseye till unstable (OBS! Endast rader med bullseye, INTE bullseye-security, bulseye-updates, o.s.v.)
Spara och stäng (ctrl-O, ctrl-X)
Kör sedan
sudo apt update
sudo apt dist-upgrade
Starta om och håll tummarna för att det inte kraschar. :)

plugins till firefox
ublock origin
bitwarden
video speed controller

Installera neofetch och htop
sudo apt install neofetch htop

Installera microcode
Ta fördst reda på om din dator har en Intel- eller AMD-processor (t.ex. med neofetch) och installera rätt.
sudo apt install intel-microcode
sudo apt install amd-microcode

Installera build essentials (det används av många paket så det är lika bra att installera nu)
sudo apt install build-essential dkms linux-headers-$(uname -r)

Installera restricrted extras.
I Ubuntu är det bara ett paket. I Debian är det flera
sudo apt install ttf-mscorefonts-installer rar unrar libavcodec-extra gstreamer1.0-libav gstreamer1.0-plugins-ugly gstreamer1.0-vaapi

Installera ännu mer MS fonts
sudo apt install fonts-crosextra-carlito fonts-crosextra-caladea

Installera brandvägg
Linux är redan säkert, men vill du känna dig säkrare kan du installera en brandvägg.
Debian server brukar använda den äldre iptable eller nya nftable, men de kräver att man konfigurerar dem.
Vanliga användare klarar sig med ufw (uncomplicated firewall), eller gufw (graphical ufw).
Man slår på den och den är färdigkonfigurerade för vanliga användare.
sudo apt install gufw
Sök sedan efter gufw och kör, klicka sedan på knappen efter “Status” för att slå på. Färdigt!
Man kan kolla statusen på brandväggen med
systemctl status ufw
Det ska stå både enable och active. Enable betyder att den startar när datorn startar. Active betyder att den är igång.
Systemctl är Linux motsvarighet till Windows services/tjänster, användbara kommandon är enable, disable, start, stop, reload, restart (det finns fler).

Backup
Det finns två enkla backupprogram Timeshift och Déjà Dup. Bägge använder sig av det lite mer komplicerade RSYNC.
Timeshift används för att ta snapshots av systemet, t.ex. om en uppgradering eller installation misslyckas kan man backa systemet till till en snapshot då systemet var stabilt.
Déjà Dup är ren backup av ens hemkatalog.
Tänk på att backuper fungerar bäst om de sparas på en egen partition eller hårddisk – eftersom man använder dem när systemet slutat fungera.

Förläng batteritid för bärbara datorer
sudo apt install tlp
Glöm inte att kolla att den är igång:
systemctl status tlp
sudo systemctl enable tlp
sudo systemctl start tlp

Ändra Swappiness
Linux använder en “swap file” för att skriva saker från RAM-minnet när det börjar bli fullt.
Swapfile är en nödlösning och det är mycket bättre att stänga ner program än att använda swap – för datorn blir lååångsam.
Swappiness berättar hur ofta swap ska användas, ju lägre värde ju mer sällan, normalt är det 60, men prova att sänka det till 10 och se om du märker någon skillnad.
För att se värdet:
cat /proc/sys/vm/swappiness
För att ändra värdet:
sudo nano /etc/sysctl.conf
Lägg till raden
vm.swappiness=10
Spara och stäng, ctrl-O, ctrl-X

Installera flatpak
sudo apt install flatpak
gå sedan till
https://flathub.org/home
och installera program, t.ex. Google Chrome

https://averagelinuxuser.com/debian-11-after-install/
https://geniusgeeks.com/things-to-do-after-installing-debian-11/

Skribent