De flesta som arbetat med en färgskrivare “vet” att CMYK står för Cyan, Magenta, Yellow, blacK – de 4 färgerna i en färgskrivare som kan producera alla andra färger – men det är fel.
Låt oss börja med färgerna i en dator. De flesta som arbetat med bilder i datorer vet att man arbetar med RGB som står för Rött, Grönt, Blått. Och att varje punkt (pixel) på en datorskärm har tre färgtransistorer (RGB) där transistorerna tillsammans kan lysa på en skala från 0 (svart) till 255 (vitt) – totalt 256 värden (eller #00-#FF hexadecimalt) för varje av de tre färgerna. Kombinerar man de tre färgerna får man att varje pixel på en datorskärm kan visa 256*256*256 = 16 miljoner olika färger.
En bildskärm “lyser” och sänder ut ljus, medan en utskrift måste bli belyst för att kunna ses.
Därför är RGB en additiv färgblandning och CMYK en subtraktiv färgblandning – dessutom är de olika färgblandningarnas färger komplement till varandra.
Cyan #0FF är komplement till Rött #F00.
Magenta #F0F är komplement till Grönt #0F0.
Gult #FF0 är komplement till Blått #00F.
Det är väl ett praktiskt förhållande?
Det är bara ett litet problem.
Ovanstående datorfärger är ett förhållandevis nytt koncept.
Går man tillbaka 30 år så fanns det inte datorer som kunde visa 16 miljoner färger, men boktryckarkonsten har funnits i nästan 600 år.
Fördelen med CMYK är att det är ett optimal lösning att skapa så många färger som möjligt så få grundfärger som möjligt, och för att lyckas med det måste man vara riktigt bra på färglära.
Den förste som skrev en bok om detta var araben Alhazen, född 965 i Basra , död 1038 i Kairo. Han bok om Optik, “Opticez thesaurus Alhazeni”, var den första som tog upp komplementsfärger.
Detta lyckades han med genom att stirra på en färg för att sedan titta på en vit yta och såg då en “eftereffekt” som var komplementsfärgen.
Nästa storhet inom optiken var Isaac Newton på 1600-talet, som bl.a. kom fram till att lila inte finns på riktigt, utan är en blandning av rött och blått. Han konstaterade att i en regnbåge finns färgerna rött-orange-gult-grönt-blått-indigo-violett. Idag vet vi att går man “åt vänster” får man infrarött och “åt höger” får man ultraviolett. Att vi kan skapa ett färghjul där lila passar mellan rött och blått är bara för att våra hjärnor lurar oss.
Den första som skrev om att blanda färger var François Aquilonius på 1500-talet, men det var Jacob Christoph Le Bon på 1700-talet som började med färghjulet.
Le Bon använde sig av RYB: Red-Yellow-Blue som primärt färghjul och hade ett sekundärt med färgerna purple-orange-green.
De första som använde sig av fyrfärgstryck, föregångaren till CMYK, var företaget Eagle Printing Ink Company incorporated år 1906 som använde sig av RYB + K. Där “K” står för “Key” och är den svarta tryckplåten som alla andra tryckplåtar ska anpassas till. K är alltså Key, inte blacK.
Under början av 1900-talet började tryckfärgerna sakta förkjutas.
Azo-färgerna utvecklades 1899-1912 och blev den gula färg vi använder idag.
Tungsten- och Molbydenpigment upptäcktes 1914 och blev Magenta.
Phthalocyanine-pigment upptäcktes 1928 och blev Cyan.
Kort sagt försköts RYB: Rött blev Magenta och Blått blev Cyan, till CMY.
1956 ville företaget Pantone skapa EXAKTA färger och vi fick det vi idag kallar CMYK.
Pantone tryckte dock inte med 4 färger utan med 6: CMYK + Orange och Grönt, vilket liknar Le Bons sekundära färghjul.
Pantone trycker även med 14 olika färger, men det är överkurs.
Kort sagt är CMYK inte i närheten av att kunna skriva ut alla färger som finns.
För att sammanfatta:
De ursprungliga färgerna var RYB av Le Bon på 1700-talet, som blev CMYK av Pantone 1956. Och datorns RGB kan ses som komplementfärger till CMY och inte tvärt om. Till sist: K står för “Key” och inte för blacK.